Migrationsmodeller

Länge fanns två dominerande och alltför förenklade modeller för att förklara migration: Push-pullmodellen (voluntarist push-pull model) som bygger på liberala tankegångar om individens fria rationella val, där migranter anses välja att flytta mellan länder för att öka sitt välstånd samt centrum-perferimodellen (structuralistic centre-periphery model) som istället utgår från marxistisk ekonomisk teori och därmed ser världskapitalismen och dess krav på billig arbetskraft som grunden för all migration (Block 2007: 31).

Migration idag påverkas av den teknologiska utveckling som möjliggör att personer lättare kan förflytta sig och kommunicera fysiskt eller virtuellt med andra som befinner i andra delar av världen. Detta har också medfört att synen på migranter förändrats: Tidigare utgicks från att migranter hade lite eller ingen möjlighet och vilja att återvända och därför byggde upp en tillvaro som byggde på en anpassning av det nya. Alternativt fanns de som valt att bos att bo utomlands i längre perioder med vissheten om att de när som helst kan återvända (Block 2007:33).

Senare forskning har istället använt det som kallats multi-level migration systems theori, där migration kan betraktas som ”a series of overlapping and interacting systems working at three levels: macro, micro and meso”(Block 2007:31). Genom att se till dynamiken mellan olika nivåer kan konsekvenser av globaliseringen (makro) och individuella förväntningar av förbättrade levnadsvillkor (mikro) knytas samman med de sociala nätverk (meso) som migranter ingår, ges en mer holistisk bild av ett så komplext fenomen som migration. Dessa institutionella eller informella sociala nätverk kan i sin tur ge upphov till s k transnationella sociala rum (transnational social spaces) (Block 2007:33). De kan betraktas som mötesplatser för grupper av migranter som känner tillhörighet genom exempelvis sin gemensamma etniska, religiösa och/eller nationella identitet. Medlemmarna av dessa nätverk, transmigranterna, tar inte del av en förväntad assimileringsprocess utan har kvar starka band till sina ursprungsländer och utvecklar ekonomiska, sociala och religiösa relationer som spänner över nationsgränserna.

En central kritik gentemot dessa migrationsmodeller handlar om synen på migranten som objekt snarare än subjekt. Mezzadra menar att ”migration alltid kräver en individuell rörelse, ett aktivt och konkret beslut (fattat av en konkret kvinna eller man, som må vara inbäddad i familjerelaterade och social »nätverk« men som inte desto mindre bär på en förmåga till aktörskap), ett val att desertera från det fält där dessa »objektiva orsaker« verkar” (Mezzadra 2008:61).