Modersmål/Modersmålstalare

Modermål och mödrande

Modersmål framställs ofta som ett språk som nedärvs och följer med från generation till generation, ofta i likhet med en viss etnisk, nationell eller kulturell tillhörighet. Jean Mills (2004) menar att modersmål som metafor “carries with it the overtones of mother earth, motherland, a crucial identifier of connectedness, rootedness, and belonging” (Mills 2004, s 166).

I hennes sin studie av flerspråkiga kvinnor med pakistansk påbrå i Storbritannien analyserar Mills diskurser kring modersmål i relation till kvinnors identitet som mödrar (Mills 2004). I dessa framstår modern som den som har störst ansvar för att föra språket vidare och ge barnet ett annat modersmål än engelska. Hon ses därmed som bärare av en viss etnicitet, nationalitet eller ’kultur’, vars dominerande värderingar, normer och praktiker uttrycks genom språket. En kvinna i studien kände sig rotlös och menade att hon egentligen inte hade något modersmål: ”Mother tongue is like having roots somewhere, having a root in a language, but I don´t think I do” (citerat i Mills 2004:174). Samtidigt menade hon att det var viktigt att hennes barn lärde sig punjabi, så att de genom språket skulle få förståelse för och bli förankrade och rotade i en annan etnisk och kulturell kontext än den dominerande brittiska. Särskilt när det gäller marginaliserade språkgrupper ansågs det vara av stor vikt att språket (och därmed en viss form av kulturell gemenskap) fördes vidare till nästa generation, oftast genom moderns omsorg (Mills 2004:165). Detta medför också att en del mödrar beslutar sig för att inte lära barnen vissa språk, eftersom dessa representerar en kulturell tillhörighet vars traditioner och värderingar de inte vill förmedla till sina barn.

Vidare kan de språk som endast eller mestadels talas i en viss domän, i många fall hemmet, få en viss karaktär och en specifik, begränsad vokabulär (Mills 2004:163). Detta har gett upphov till dels att modersmål kan definieras som hemspråk d v s ett språk som talas hemma – i motsats till det standardiserade språk som talas i det offentliga (se Davies 2003). Eftersom modern som metafor också associeras med hemmet och det privata, och det huvudsakligen förväntas vara den som barnet lär sitt språk av, kan modersmål också förstås som en form av kvinnospråk – ett enklare, vardagligare och mer känslomässigt språk . Tanken om att det skulle finnas ett särskilt kvinnospråk har dock starkt ifrågasatts av feministiska lingvister. Att en moder talar på ett visst sätt med sitt barn har inget att göra med hennes kön, snarare är det relaterat till hennes sätt att umgås med och vårda barnet (Mills 2004:164). Däremot uppger många flerspråkiga personer att de upplever sig ha ett särskilt känslomässigt band till det språk de definierar som modersmålet, både i former av starka negativa och positiva känslor. Detta är inte särskilt märkligt eftersom modersmålet ofta lärs som barn – och därmed är starkt förknippat med ens barndom och uppväxtvillkor.