Nationella identiteter

Nationell identitet

Nationen avgränsar oss från de Andra, de som inte gör och tanker som vi, och ger oss en identitet och känsla av samhörighet (Eduards 2007:38).

En mängd försök att definiera begreppen nation, nationalism och nationell identitet har gjorts, varav många riktat sitt fokus på konstruktionen av gränser mellan grupper av människor som delar språk, historia och traditioner. Ursprung, kultur och medborgarskap kan ses som centrala dimensioner av det naturlig och autentisk enhet. Nationalism kan således som en naturlig utveckling av etnicitet, där nationen utgör ett rum för ett folk med delat ursprung (Özkirimli 2000:64-69, Yuval-, såsom Bennedict Anderson, menar att nationalismens framväxt bör ses i relation till framväxten av en viss kapitalism och industrialismen samt en ökad urbanisering och sekularisering. Bland dessa modernistiska forskare råder dock stor oenighet om vilken/vilka krafter som kan ses som orsaker snarare än konsekvenser av nationalismen. Andersson arbete ”Den föreställda gemenskapen” (1991) bygger på tesen att den teknologiska utvecklingen och framväxten av tryckt media, liksom en människors utvecklade läs- och skrivförmåga, resulterade i förändringar av människors förståelse av tid och plats vilka möjliggjorde skapandet av en föreställd gemenskap. Andersson menar att nationen är föreställd eftersom medlemmarna av även i den minsta nation aldrig kommer att känna, träffa eller ens höra talas om mer än en minoritet av övriga medlemmar, och ändå lever i vars och ens medvetande bilden av deras gemenskap (Anderson 1991). Denna syn på nationen som en föreställd gemenskap öppnar dock upp för en syn på den nationella gemenskapens gränser som konstruerade snarare än reella. I ett poststrukturellt perspektiv på nationen är det just konstruktioner och förhandlingar kring nationens gränsdragningar som står i fokus. Gränser kan således inte ses som stabila utan diskursiva konstruktioner vilka skapas i sociokulturella praktiker (Paasi1999:69, 72-73).

Ett flertal forskare skiljer mellan etnisk och ”civic” nationalism. Billig ifrågasätter denna tudelning av nationalismen och kritiserar framställningen av nationalism i termer av ”het” etnisk nationalism representerat av olika separatistiska rörelser i världen (1995). Billig vill istället rikta uppmärksamheten mot det han kallar ”banal” nationalism, den nationalism som utgör grunden för människors förståelse av sig själva och sin omvärld. Han definierar termen banal nationalism som ”the ideological habits which enable the established nations of the West to be reproduced” (Billig 1995:6). Nationell identitet reproduceras således genom vårt tänkande och språkande i vardagliga praktiker. Detta innebär att ” to have national identity is to pocess a way of talking about nationhood” (1995:8).

Mulinari, Molina och de los Reyes menar att ”den nationella identitetens glorifiering samt den akademiska konsensus om nationalstatens legitimitet fungerar som ett hinder för att kunna gå vidare, erkänna och värdesätta andra, alternativa former för identitetsskapande” (2005:15). Genom att identitetsformeringen binds till nationsstater och territoriella gränser, menar författarna, att globalisering, internationella migrationer och diasporaprocesser ständigt skapar nya främlingar och andra klassens medborgare. Nationalstaten och dess gränser utgör ur detta perspektiv inte endast ett fysiskt ”fängelse” utan likväl ett tanke- och kunskapsmässigt. Att identitetsskapandet binds till nationalstater utgör grunden för den ”erkända” migrationsprocessen; människor är medlemmar i en nationalstat och migrerar sedan pga. olika orsaker till en annan nationalstat, i vilken de under vissa villkor och helt eller delvis kan bli medlemmar. En värld uppdelad i nationalstater ligger således till grund för den allmänna förståelsen av migration, liksom de lagar och konventioner som styr Migrationsverkets verksamhet. En central del i asylutredningen handlar därför om, som vi redan poängterat, att kategorisera in människor som medlemmar av olika nationalstater. Julia Kristeva skriver att ”psykologiskt sett betecknar han/hon [främlingen] svårigheten att leva som annan och med andra; politiskt sett understryker han/hon nationalstaternas begränsning och det nationella politiska medvetandet som präglar dem och som vi alla kraftigt internaliserat, till den grad att vi uppfattar det som normalt att det finns främlingar, det vill säga människor som inte har samma rättigheter som vi själva (Kristeva 1997:111-112).

Även ifall om de traditionella teorierna kring nationell identitet inte inkorporerat kön i sina analyser, kan intersektionen mellan nationell identitet och kön inte ignoreras. Forskare inom feministisk teori har utmanat den uppdelning mellan privat och offentligt, som ett naturligt antagande inom politisk teori. Konstruktionen av nationalism och nationen är precis som vad gäller andra ideologier, ingen könsneutral process utan innefattar att olika könsroller inom nationen tillskrivs individer. Ett flertal forskare inom feministisk teori har uppmärksammat den mångfald av olika och ibland motsägelsefulla roller som kvinnor tillskrivs och tar i nationella diskurser.

Anne McClinktock menar att nationalism konstitueras utifrån en könad diskurs och att nationalismen således inte kan förstås utan att utforska relationen mellan dessa (se även Eduards 2007:34). Hon menar att ett feministiskt perspektiv på nationalism bör sträva efter att; a) utforska kön i formeringen av de dominerande ”allmängiltiga” manliga teorierna, b) synliggöra kvinnors aktiva deltagande i skapandet av nationer, c) sätta nationella institutioner i ett kritisk förhållande till andra sociala strukturer och institutioner d) samtidigt som man i denna analys ska ta hänsyn till maktstrukturer grundade på ras, etnicitet och klass (McClintock 1997:).

Maud Eduards menar att det påtvingade nationella samförståndet (nationell identitet) genererar olika interna skyldigheter, där en är att döda, en annan att föda (2007:20). Denna grova uppdelning mellan könsliga kroppar i den nationella gemenskapen har beskrivits av ett antal forskare, liksom möjligheten för gränsöverskridande i vissa kontexter (såsom exempelvis väpnad konflikt).

Tidiga feministiska analyser av nationalism uppmärksammade i de flesta fall den andra av dessa strävansmål genom att synliggöra kvinnors aktiva deltagande i nationsskapandeprocesser och i konflikter för nationell frihet (se exempelvis Jayawardena 1986). Under tidigt 1990-tal utforskade Nira Yuval-Davies and Floya Anthias (1992) hur kvinnor påverkades av etniska och nationella gemenskaper. Dessa teorier utvecklades sedan av Yuval-Davies i Gender and Nation (1997) där hon tillskriver kvinnor i huvudsak fem olika former av deltagande i nationella projekt. 1) (biologisk) reproduktion 2) Skapare av etniska och nationella gränsdragningar 3) ideologisk reproduktion 4) signifikanter för etniska/ nationella skillnader 5) deltagare i nationella konflikter