Poststrukturell teori

Poststrukturella förståelser av identiteter

Även om den poststrukturella ansatsen inte ska ses som en teori, förenas dessa teorier dock i synen på identiteter som socialt konstruerade, en process där språket har en avgörande roll. Billig skriver:

An ”identity” is not a thing; it is a short-hand description for ways of talking about the self and community (Billig 1995:60).

I sin översikt över identitetsbegreppet inom samhällsvetenskaplig forskning menar David Block att Chis Weedon ofta ses som en av de teoretiker som lade grunden för en poststrukturalistisk förståelse av identitet. Weedon pratar dock inte om identitet utan om subjektiviteter (subjectivities) vilka hon definierar som ”individens medvetna och omedvetna tankar och känslor, hennes känsla (sense) av sig själv och de sätt hon förstår sin relation i världen” ( Block 2007:14 vår översättning). Till skillnad mot tidigare strukturalistisk teori menar Weedon att subjektiviteter är osäkra, mostägelsefulla och i en process där de ständigt rekonstituteras i diskursen var gång vi tänker eller talar (Block 2007:14).

En förståelse av identiteter som socialt konstruerade innebär att dock inte att den inte upplevs som ”verklig” av människor. Stier menar att frågan om huruvida identiteters rimlighet, riktighet och autentiskhet är av underordnad betydelse, eftersom människor handlar enligt dem då de upplevs som sanna, rimliga och verkliga (2008:62). En central fråga är dock hur dessa identiteter görs verkliga och sanna för människor. Hur görs de socialisations- och identifikationsprocesser som konstruerar individers identiteter?

Ytterligare ett central begrepp inom poststrukturalistisk teori är positionering. Positionering kan ses som den diskursiva process genom vilka människor lokaliseras i konversationen såsom observerbara och subjektivt enhetliga deltagare i de gemensamma berättelser som produceras (Block 2007:18). I den diskursiva praktiken situerar individer sig själva samtidigt som de även situeras av andra. Aktivitet, tid och plats är centrala i positioneringen, vilken är kontextuell till sin ”natur”. Såväl positionering som görande/iscensättande (se performativ teori) kan ses som en ständig dragkamp av diskursiva aktiviteter där identitet förhandlas (Block 2007:20).

En central fråga inom de teorier som presenteras här inom ramen för det poststrukturalistiska perspektivet är spänningen mellan aktör och struktur. De poststrukturalistiska perspektiven skiljer ifrån tidigare biologiska eller strukturella i fråga om individens frihet att handla och hennes aktiva förhandlande av sin identitet. Frågan är dock hur fri individen är i sina val i förhållande till strukturen, vilket tagit till det extrema ifråga om total frihet kan ses som en supermarket, där individen är fri att själv ”plocka ihop” sin identitet.. Ett alternativ som Block presenterar för att förstå denna spänningen mellan struktur och aktör är Etnienne Wengers teori om The Communities of Practice. (1998) Wengers arbete ser identiteter som både konstituerade av och i den sociala miljön samtidigt som de även konstituerar den sociala miljön och strukturen (1998:26). Community of Practice definieras som “an aggregate of people who come together around mutual engagment in an endeavour” (Wenger 1998:25). Det är inom ramen för praktikgemenskapen som individer antar och förhandlar om olika subjektspositioner tillfälle för tillfälle, dag för dag . Inträdet i en praktikgemenskap är dock inte öppet för alla alltid och det är således centralt att uppmärksamma de inträdesregler som finns för legitimt, perifiärt deltagande genom vilket individer exponeras för ett gemensamt engagemang med andra medlemmar, deras aktiviteter och förhandlingar. För att kunna få anta den position krävs dock att nykomlingen ges så pass mycket legitimitet att hon behandlas som en potentiell framtida medlem.