Teorier om performativitet

Performativa teorier

Judith Butler har i utvecklande tav performativitetsbegreppet tagit en av sin utgångspunkter i J. L. Austins (1962) arbete om hur vi ”gör saker med ord” i jämförelse med en syn på språkandet som en reflektion av en sann och verifierbar verklighet. Butler skriver att:

Language is thought of “mostly as agency-an act with consequences”, an extended doing, a performance with effects. (Butler 1997:7).

Performativitetsbegreppet kan därmed användas för att syliggöra hur människors upprepade talhandlingar i sociala sammanhang frambringar kategorier som tidigare betraktats som ”naturliga”. Fokus flyttas således från ett givet subjekt till de semiotiska processer som sociala positioner och makt skapas genom men även motarbetas i språket. Det är genom det performativa handlandet, vilket är både kroppsligt och språkligt som diskurser iscensätts i en specifik kontext (Block 2007:17).Butler som diskuterar performativitet utifrån kön menar att kön inte determineras vare sig av natur eller av uppväxt utan skapas i det dagliga handlandet/görandet där normer om kvinnligt och manligt förhandlas och uttrycks. I interaktion med dessa sociala normer (belöningar och restriktioner) konstituerar individer både genom fysisk (apperance), språkande, kroppsspråk etc i görandet av att vara kvinna eller man (Block 2007:16).

Tre semiotiska processer kan sägas utgöra grunden för performativa teorier; censur, interpellation och iterabilitet. Genom fokus på dessa tre processer i analysen kan de mekanismer genom vilka människor reagerar på vissa texter och diskurser, tar en viss ståndpunkt samt tillskrivs, antar eller utmanar identiteter inom vissa diskursiva ramar (Milani 2007d:6) Begreppet interpellation kommer från Althusser som använder det för att förklara hur ideologi omvandlar individer till subjekt samt hur hon tillskrivs sociala och ideologiska positioner i det sociala sammanhanget. Genom interpellationen fixeras individen i ett nät av maktförhållanden och kulturella normer som betingar vilka identiteter, beteenden, handlingar och förväntningar som är ”naturliga” och inte (Milani 2004:28). Detta nät av implicita och explicita kulturella normer betecknar Butler som censur. Censuren genererar vad som får och inte får sägas i en viss kontext. Vad vi kan säga i en viss historisk och social kontext är alltid beroende av vad vi inte kan säga och således bör en analys även inkludera det som inte sägs, vilket kan ha sin grund i att det är förgivetttaget, olagligt eller kulturellt illegitimt (Milani 2007d:5). Medan Althusser menar att ett yttrande får sin auktoritet genom att uttalas av person med auktoritet menar Butler att performativa talhandlingar besitter en inre makt och blir framgångsrika genom att de upprepas, inte genom att de yttras av givna auktoriteter. Denna upprepning benämner Butler iterabilitet då hon menar att performativa talhandlingar precis som tecken i semiotiska system får betydelse genom att de upprepas (Milani 2004:29). Genom att upprepning är nödvändig för att performativa talhandlingars ska lyckas, innebär det även att de är dynamiska och föränderliga, då de upprepas i nya kontexter och därmed får nya betydelser.